Ber om ursäkt!
Jag vet, det har gått superlång tid sen förra kapitlet! Ber om ursäkt för det! Det gör jag verkligen!
Men jag, Madelene, har ett megaproblem! Har virus på min dator och den dator jag sitter vid nu har inget word! Nelly har mycket i skolan tror jag, och det har jag också. Jag är ledsen, men jag tror att det kan ta ett tag innan nästa kapitel kommer tyvärr :(
Jag ska försöka fixa allting med datorn, och snart tar skolan slut, då har jag massa tid!
I'm really sorry folks! :( <3
//Madelene
KLICKA!
HEJ! FÅR JAG BE ALLA SUPERSÖTA LÄSARE OM EN STOOOOOR TJÄNST!? SKULLE NI KUNNA VARA ÄNNU MER SÖTARE EN VAD NI REDAN ÄR OCH KLICKA PÅ DEN HÄR: http://www.witbjbf.com/?id=nellywittzall LÄNKEN? DET ÄR INGET VIRUS OCH ALLT NI BEHÖVER GÖRA ÄR BARA ATT KLICKA PÅ LÄNKEN.
JAG HAR GÅTT MED PÅ EN SIDA, DÄR JUSTIN KOMMER GÅ IN OCH KOLLA VEM SOM ÄR 'THE BIGGEST FAN' OCH JAG VILL AV DJUPET AV MITT HJÄRTA TRÄFFA HONOM, SÅ DET SKULLE VERKLIGEN BETYDA ALLT OM NI BARA VILLE KLICKA PÅ LÄNKEN!! DET ÄR INGET NI SKA FYLLA I ELLER SÅ... UTAN BARA KLICKA PÅ LÄNKEN OCH NÄR NI HAR KOMMIT IN PÅ SIDAN SÅ KAN NI KLICKA NER IGEN!
TACK SÅ JÄTTEMYCKET TILL ER SOM KLICKAR, ÄLSKAR ER!
(p.s , är ni också medlemar på sidan? skicka en kommentar med eran länk, så klickar jag på eran också!)
/Nelly ♥
You are the one for me - kapitel 11
”Förlåt, men vad säger du? Ska du hänga på?” frågade han sen och pekade ut mot hallen. Jag ryckte på axlarna innan jag hängde med honom. Han styrde stegen mot vardagsrummet som låg en trappa ner och jag satte mig lugnt ner i soffan mellan Caitlin och Christian. Justin fixade någon film innan han trängde sig ner mellan mig och Christian.
Jag satt trångt ihopknödd mellan Justin och Christian. Jag kände hur jag rodnade när Justin sneglade ner på mig ibland, när jag kollade upp på honom och han ner på mig så var ansikterna väldigt nära varandra och då kunde jag inte låta bli att kolla ner på mina knän. Jag kände hur paniken steg inombords, varför är jag sån här? Jag är ju den som ska prata mest och som ska vara rolig och som ska ha uppmärksamheten, men nu sitter jag här som ett fån? Undra om det kan bero på Justin, jag menar han är världskändis och sitter brevid mig i en soffa hos mina kusiner? Jag visste inte ens om att dom var kompisar, Caitlins ex till och med? Seriöst, det är ju sjukt. Jag blev avbruten i mina tankar utav Caitlin.
- Aurora, mår du bra? Jag störde mig på att hon sa Aurora, men jag orkade inte påpeka det... Det är ju trotts allt mitt namn. Innan jag hann svara henne så utbrast Justin
- Jag tror inte att hon svarar förrän du säger Hopkins! Sen gav han mig en blink. Caitlin himlade med ögonen mot honom och kollade sedan tillbaka på mig.
- Nej men allvarligt, är du okej? Du ser lite borta ut?...
- Ehm, oj... Förlåt mig! Jag log lite ursäktande. Faktiskt så skulle jag vilja ta något och dricka... Jag ska bara... Och så pekade jag ut mot köket. Caitlin nickade mot mig och jag reste mig upp. Jag kände hur alla tre genomskådade mig när jag var på väg ut till köket. Jag tog fram ett glas ur skåpet och fyllde det med kallt vatten och drack upp det på 2 sekunder eller något. Konstigt nog kom jag och tänka på mamma och pappa igen, men mest mamma. Skuldkänslorna kom tillbaka, jag borde inte ha varit så taskig mot henne i telefonen, inte skrika emot och sen bara lägga på... Pappa... Undra vad han gör nu? Undra om han tänker på mig någon gång? Och nu undrar jag, varför tänker jag på det här? Jag stör mig på det här, jag ska alltid få skuldkänslorna vid helt fel tillfälle, har inget att må dåligt över? Men eftersom att jag är så otroligt mesig så slänger jag iväg ett sms till mamma ändå.
"Hej mamma, hoppas du vet att jag älskar dig! Det var inte meningen att skrika så mycket, vill bara veta att du har det bra... Ring mig när som helst om du vill prata /Aurora."
Efter att ha skickat iväg smset så ställde jag glaset i diskmaskinen och andades ut några gånger, sen gick jag tillbaka in till dom andra som kollade frågande på mig.
- Haha vad? Frågade jag, hoppas jag inte lät för kaxig...
- Inget, instämde alla och fortsatte att kolla på filmen, vi hade kommit halvvägs in i filmen, jag sa inte det här till dom men jag har faktiskt redan sett filmen två gånger innan. Istället för att knö mig ner mellan Justin och Christian så satte jag mig i en stor blå fotölj lite längre bort.
- Det känns lite ensamt här borta nu ju? Sa Justin och flinade mot mig.
- Pfft, du får nöja dig med Christian ;) svarade jag självsäkert och gav honom en blink.
- Ja... Jag får väl göra det... Sa han och suckade tungt.
- Haha, är det något fel på mig eller? Frågade Christian och gapade stort.
- Hahaha, nejdå! Du duger bra... Som ett andrahands val Chris! Svarade Justin retsamt.
"Ohboy..." Tänkte jag för mig själv.
Christian kastade sig över Justin och det blev ett så kallat... Krig. Caitlin himlade med ögonen (as always) och försökte få dom att sluta, själv började jag skratta med... Det såg riktigt kul ut faktiskt.
- Vad töntiga ni är! Utbrast Caitlin och kollade på mig, sen började vi flabba. Och dom slutade faktiskt... Med det dom... höll på med.
- Haha vad ska vi göra? Frågade Justin och knyckte till med huvudet. "Naw, vad gulligt" var det ända som ekade runt i mitt huvud och jag satt och glodde på han.
- Har du käkat glosoppa eller? Frågade Justin och log lite gulligt.
- Oj? Va? Nej? Asså jag... Svarade jag och kände hur jag blev röd i ansiktet (typiskt mig)
- Det är lugnt, är ganska van! Svarade han och gav mig en blink.
- Skryt lagom! Sa Caitlin.
Jag skrattade bort det och vi fortsatte att prata om en massa annat resten av kvällen.
SÄMST KAPITEL OCH SÄMST SLUT! :(
Omg förlåt... Är inte på 'skrivhumör' idag men ska försöka!
/Nelly.
You are the one for me - Kapitel 10
”Jasså, ja, det här är mina kusiner.” svarade jag bara och ryckte på axlarna. Justin såg ut att ha tappat talförmågan. Han stirrade från mig, till Caitlin, till Christian och sedan tillbaka till mig.
”Kusiner?” frågade han osäkert och vi alla tre nickade.
”Varför har ni inte berättat att ni har en kusin? Är det något mer jag behöver veta som ni inte sagt?” utbrast Justin för tredje gången. Han verkade väldigt förvånad över detta faktum.
”Justin, lugna ner dig. Anledningen till det är för att vi inte har träffats på ganska länge nu. Det är knappt så att våra mödrar ens nämner varandras namn. Varför jag åkte hit helt plötsligt är på grund av en del skäl, men annars har vi knappt vetat om varandras existens. Våra familjer har ju inte varit bästa vänner liksom.” svarade jag och hoppades att han skulle förstå den här gången. Justin stirrade på mig en stund innan han skakade till på huvudet.
”Vadå för skäl?” frågade han misstänksamt och jag suckade medan jag skakade på huvudet.
”Ingenting allvarligt. Så, varför är du här? Och varför sa du ingenting för?” frågade Caitlin. Jag log tacksamt mot henne för räddningen, jag var inte redo att berätta för hela världen om allting, och att berätta för Justin Bieber var ungefär som att berätta för hela världen.
”Du känner mig, jag älskar att överraska folk.” flinade han glatt och log oskyldigt mot henne då hon himlade med ögonen. Jag antog att det var något han gjorde ofta, att överraska folk alltså.
”Jo, men du brukar ju mest överraska fan… Inte gamla kompisar.” påpekade Caitlin men log mot honom. Hon slängde sen en blick på mig, som antagligen såg väldigt förvirrad ut. Hur kunde jag ha missat det här?
”Något mer jag inte vet om er? Eller ska jag få ännu en chock?” frågade jag och log lite fånigt. Christian skrattade lite och det gjorde Justin också men Caitlin såg bara fundersam ut.
”Caitlin, tänk inte så mycket, det börjar luka bränt.” skrattade Justin efter en stund och gjorde något handslag med Christian som också skrattade. Caitlin lipade åt dem innan hon vände sig mot mig igen.
”Det beror på egentligen. Både jag och Christian är hyfsat kända på bland annat Twitter och YouTube. Christian har gjort en låt, jag kan verkligen inte sjunga, jag är bästa kompis med Payton, om du vet vem hon är?” frågade Caitlin efter att ha rabblat upp allting. Jag stirrade på henne. Menade hon allvar?
”Payton? Som i Payton?” frågade jag tyst och hon nickade medan hon log.
”Ja, Payton. Sen var jag med om en olycka för ett par år sedan som jag helst inte vill prata om nu. Ja, det var väl allt tror jag. Annars kommer du säkert att få reda på det tids nog.” log hon och granskade mig. Jag funderade en stund innan jag nickade.
”Okej. Så, vad ska vi hitta på nu då?” frågade jag och tittade på de allihop. De tittade på varandra och började ge förslag när jag hörde ett ljud från min ficka. Jag drog upp mobilen och svarade.
”Älskling! Hur är det? Kan du inte komma hem snart? Vi saknar dig! Det är inte lika roligt att festa utan dig! Är det jättejobbigt?” hörde jag Mirandas röst högt i telefonen. Jag höll undan den från örat innan jag gick ut ur rummet och in på mitt rum för att kunna prata ostört.
”Det är ganska bra med mig faktiskt. Jag kan inte komma hem förrän under de sista veckorna på lovet vet du väl?! Asså, det är säkert jätteroligt utan mig, ingen som är lika galen som jag. Det är faktiskt inte så jobbigt. Jag och Caitlin kommer ganska bra överrens faktiskt. Hon är helt okej.” svarade jag medan jag la mig ner på sängen. Miranda babblade på som vanligt och jag lyssnade med ett halvt öra. Till slut orkade jag inte mer så jag sa att jag var tvungen att gå och sen la jag på innan hon hann protestera. Jag suckade innan jag reste mig upp och la mobilen på nattduksbordet för att slippa ha den med mig.
”Lust att kolla på film med oss?” frågade en välbekant röst och jag snodde runt samtidigt som jag drog efter andan. Justin stod i dörren och log lite mot mig.
”Gör inte sådär! Du skrämde mig ju!” utbrast jag och stirrade surt på honom. Han skrattade lite innan hon log igen, lite bredare den här gången.
”Förlåt, men vad säger du? Ska du hänga på?” frågade han sen och pekade ut mot hallen. Jag ryckte på axlarna innan jag hängde med honom. Han styrde stegen mot vardagsrummet som låg en trappa ner och jag satte mig lugnt ner i soffan mellan Caitlin och Christian. Justin fixade någon film innan han trängde sig ner mellan mig och Christian.
Jaha, kapitel 10 är då skrivet av Madelene :) Nelly lägger nog upp Kapitel 11 inom kort :)
Som ni ser har vi ny design :) Otroligt snygg om ni frågar mig ;)
Tack för alla kommentarer, vi ska bli lite bättre på uppdateringen! Lovar!
XoXo
Madelene
You are the one for me - Kapitel 9
"Förlåt, asså förlåt för mitt beteende. Jag var sur för att jag skulle åka hit först, men... Jag tror att jag kanske kan ändra mig ändå."
”Det är ingen fara. Jag förstår dig. Våra mammor är ju inte precis jättebra kompisar och så.” sa Caitlin och jag nickade. Hon förstod mig bättre än jag trott. Jag förstod henne, och jag gillade henne bättre än jag trott från början. Jag var på väg att säga någonting när Caitlin’s mobil ringde från hennes ficka. Hon drog upp den och pratade i någon minut innan hon vände sig mot mig.
”Vi måste hem, mamma ville ha oss hemma av någon anledning, jag vet inte varför, men det är väl bäst att vi drar.” sa hon medan hon reste sig upp och väntade på mig. Efter en suck reste jag mig upp och vi började gå tillbaka mot huset. Det var inte så långt och vi var ganska snabbt hemma igen. På vägen tillbaka pratade vi om allt möjligt, inget allvarligt och så som innan, men ja, vi pratade, och det kändes ganska skönt. Vi kunde ha en normal konversation, en sådan jag inte haft med någon på hur länge som helst.
”Mamma? Varför ville du ha oss hemma?” ropade Caitlin när hon kom innanför dörren och sparkat av sig skorna. Det lät som om Sandi stod i köket så Caitlin gick dit och jag hängde efter. När jag tänkte efter så trivdes jag ganska bra med henne, och jag drogs oftast till sådana människor.
”Jag skulle vilja att du städar ditt rum, Caitlin.” svarade hon bara utan att slänga så mycket som en blick på oss. Caitlin såg från mig och sen tillbaka till sin mamma.
”Ehm, mamma, jag städade mitt rum igår! Tro mig, det behöver inte städas än!” påpekade hon torrt. Från vad det såg ut som så gillade inte Caitlin att städa, och jag klandrade henne inte, vem gjorde det liksom? Sandi verkade fundera en stund innan hon log lite, det gick nästan att betraktas som självsäkert.
”Jaha, men då kan du väl rensa i din garderob? Det gjorde du då inte igår och det är säkerligen dags nu!” sa hon och återgick till ett av skåpen, det såg ut som om hon bakade bullar eller något liknande. Caitlin började direkt muttra.
”Men mamma, inte nu! Snälla, vi hade faktiskt ganska kul ute, kan jag inte städa någon dag när det regnar eller något?” utbrast hon och ställde sig för att vila på ena höften och la armarna i kors. Sandi suckade och vände sig mot oss.
”Jaja, men gå upp på ditt rum i alla fall. Jag vill att ni är hemma idag!” sa hon bara innan hon schasade ut oss i köket för att visa att diskussionen var avslutad. Caitlin suckade innan hon började trampa uppför trappan. Jag följde roat efter henne och sedan vidare in i hennes rum där hon slängde sig på sängen och såg sur ut. Jag log osäkert mot henne när jag fick hennes uppmärksamhet och då log hon också.
”Hämta din dator vet jag.” sa hon och gick up ur sängen fram till skrivbordet där det stod en vit laptop, som hon drog med sig tillbaka till sängen. Jag tittade skeptiskt på henne innan jag ryckte på axlarna och gick ut ur rummet för att hämta datorn. När jag kom tillbaka la jag mig försiktigt bredvid henne på mage och satte igång den. Det tog inte lång tid innan den var i full gång och msn var uppe. Naturligtvis blev jag genast bombarderad av mina vänner. Jag suckade och svarade så mycket jag kunde, men till slut tröttnade jag och loggade ut. När jag sneglade mot Caitlin’s skärm blev jag förvånad över bakgrundsbilden. Det var en bild på henne, och kunde det vara? Nej, det var omöjligt. Men kanske inte?
”Caitlin? Vem är det mer på bilden?” frågade jag och nickade mot hennes dator. Hon log lite och vände den mer mot mig. Det var verkligen likt, men hur kunde det vara möjligt?
”Är det där? Nej, eller va?” stammade jag fram och hennes leende försvann lite. Hon tittade på bilden och sen på mig.
”Vet du inte vem han är?” frågade hon förvirrat och stirrade på mig.
”Skratta inte, men är inte det där Justin Bieber?” frågade jag försiktigt. Jag hade aldrig berättat för någon att jag gillade att lyssna på honom, det kändes så skämmigt på något sätt eftersom att mina kompisar inte gillade honom särskilt mycket. Caitlin skrattade ändå medan hon nickade. Hon öppnade munnen för att svara något men hon hann inte förrän dörren till hennes rum öppnades. Caitlin suckade innan hon vände sig mot den.
”Christian, vi vill… JUSTIN!” skrek hon och jag hoppade till. Hon flög över mig och mot dörren. När jag tittade efter henne såg det verkligen inte ut som Christian, eller ja, han stod bredvid och såg rätt nöjd ut, men Caitlin kramade någon annan. Jag såg dock inte vem det var, men antagligen hette han Justin eftersom att hon precis skrikit det. Jag reste mig upp ur sängen för att se lite trevlig ut, men när Caitlin och den där killen släppte varandra blev jag helt stel i kroppen. Såg jag i syne, eller var det han?
”Hej, Justin Bieber.” presenterade han sig och log varmt mot mig. Jag svalde lätt innan jag drog ett djupt andetag och gick fram för att ta hans hand.
”Hopkins!” hälsade jag tillbaka och han såg på mig med ett frågande uttryck.
”Hopkins? Heter du Hopkins?” frågade han försiktigt och både Caitlin och Christian började skratta. Han log lite oskyldigt men släppte mig inte med blicken, inte min hand heller för den delen.
”Nej, eller ja, det beror på hur man ser det. Jag heter Aurora Hopkins, men alla säger Hopkins, det är vad jag föredrar dessutom.” svarade jag och släppte hans hand. Han log lite och nickade.
”Så, hur känner du Caitlin och Christian? Jag kan inte minnas att jag sett, eller hört talas om dig förut.” sa han och såg förundrad ut.
”Hänger du här ofta eller? Eftersom att du verkar veta vilka dem hänger med…” frågade jag och stirrade på honom. Han verkade haja till av mina ord men sen log han.
”En kaxig tjej, det är inte helt fel. Ja, jag hänger här ganska ofta eftersom att de här är två av mina bästa kompisar. Caitlin är mitt ex, men nu min bästa vän, och Christian är bara någon jag fick på köpet, utan att egentligen vilja ha. Haha, jag skojade bara, bro.” flinade han mot Christian som hade slagit honom på armen. Han flinade oskyldigt tillbaka innan de vände blickarna mot mig igen.
”Jasså, ja, det här är mina kusiner.” svarade jag bara och ryckte på axlarna. Justin såg ut att ha tappat talförmågan. Han stirrade från mig, till Caitlin, till Christian och sedan tillbaka till mig.
”Kusiner?” frågade han osäkert och vi alla tre nickade.
Jag vet att det tagit hur lång tid som helst innan det här kapitlet kommit upp och det ber jag om ursäkt för, men här har ni det i alla fall :) Vad tyx?
Kapitlet skrivet av Madde ;)
XoXo
Madelene
You are the one for me - kapitel 8
”It’s your fucking nightmare!”
Skrev jag snabbt ner och tryckte på tweetknappen. Låten var gjord av Anenged Sevenfold och hette Nightmare, något som passade perfekt in i tillvaron just nu. För det här var min jävla mardröm!
Jag satte mig ner i sängen och dunkade huvudet hårt in i väggen några gånger, kanske fem. Allt kändes så tråkigt, solen lös in starkt genom fönstret och vädret vad riktigt härligt. Fast samtidigt var jag så rastlös och jag kunde inte sluta tänka på mamma heller… Jag tog upp mobilen som låg på golvet och slog in mammas nummer. Hon svarade efter några signaler som alltid.
”Hej!” Svarade hon bara samtidigt som hon snyftade till lite.
”Hur är det?” Frågade jag och försökte att inte låta lika orolig som jag var.
”Eh… Jo men det är bra”
”Mamma, ljug inte för mig? Vad har han gjort?”
”Ingenting” Skrek hon upprört i telefonen.
”Vad fan är det med dig? Du kan väl bara säga?” Skrek jag tillbaka.
Jag väntade på ett svar, men hon sa inget. Jag är ju inte dum i huvudet? Jag fattar ju att han har gjort någonting, men jag fattar inte varför inte mamma säger det till mig? Jag skulle precis avsluta samtalet men innan jag hann säga något så stormade Caitlin in. Jag kollade lite surt på henne, man knackar ju liksom? Hallå eller?
”Mamma, tack för din ärlighet.” Sen la jag på.
Efter att jag hade lagt på så kollade jag frågande på Caitlin som stod vid dörrkanten och log lite osäkert, jag andades ut och frågade henne ”Vad är det?” med en vänlig ton, hon hade ju faktiskt inte gjort mig något direkt.
”Förlåt mig, att jag bara rusade in sådär… Men jag tänkte att nu, när det är så fint väder ute, så kanske du vill hitta på något med mig? Typ dra och köpa glass och sitta och snacka lite eller något?”
”Visst” sa jag. Min första tanke var egentligen ”nej” men det var ju roligare än att sitta här inne.
”Bra, ska vi dra?” Sa hon och log stort.
”Aa, vänta lite bara… ” Sa jag samtidigt som jag satte mig på huk och rotade runt i min väska… Jag hade lagt mina pengar i ett speciellt fack längst ner. När jag fick upp dom så ryckte jag åt mig min handväska och la ner allt jag behövde d.v.s. Mobil, tuggummi, pengar… Ja, what ever.
Jag följde efter henne ner för trappan, när vi passerade köket så hejade alla glatt på mig och räckte mig en macka. Dom hade stått och gjort massa mackor med olika innehåll i, eller vad man nu ska kalla det.
”Tack” sa jag och tog emot mackan.
”Varsågod, vad ska ni hitta på då?” Frågade Sandi nyfiket.
”Köpa glass och snacka lite.” Svarade Caitlin.
”Jag vill också ha glass.” Påpekade Christian lite töntigt.
”Tönt” Svarade Caitlin och flinade. Jag skrattade till lite tyst.
Vi gick ut i hallen och satte på oss våra skor, jackor behövdes ju knappast sen gick vi ut och jag kände hur solen stekte ner på mig. Vi behövde bara gå en liten bit och sen var vi framme, vi köpte varsin glass och satte oss ner på en bänk och började prata om allt, verkligen allt.
Jag berättade saker som pappa hade gjort mot mig och mamma, att han gjorde vissa kriminella saker, slog oss och gapade, drack sig full mitt på dagen och var allmänt otrevlig och jävligt taskig. Hon nickade och verkligen lyssnade som om hon förstod mig, egentligen kändes det konstigt. Jag har inte kunnat berätta sånt här för Angelica eller Miranda, men jag kunde berätta det för Caitlin som jag inte hade träffat på flera år? När jag hade berättat allt så avslutade jag med "det var väl allt antar jag..." Caitlin log lite snett mot mig och sa sen "vi ska göra dom här två veckorna skitroliga, du ska inte behöva tänka på honom mer, jag lovar." Det kändes väldigt lättande när hon sa så och konstigt nog så fick jag faktiskt ur mig "Förlåt, asså förlåt för mitt beteénde. Jag var sur för att jag skulle åka hit först, men... Jag tror att jag kanske kan ändra mig ändå."
Skrivet av: Nelly.
Inte så långt dock :/ men ni får ju mera sen. Btw, är det inte bra att Aurora börjar bli lite 'vänlig' ? ;) och föresten, inte långt kvar tills Justin kommer nu :D
Omg, förlåt...
Kommentera gjärna, så vet jag att ni är kvar och att ni kanske, förhoppningsvis vill ha fortsättningen? ;)
You are the one for me - Kapitel 7
Jag satte laptoppen i mitt knä och hann inte chatta alls länge innan det knackade på dörren igen. Asså ååh, vad vill dom mig? Tänkte jag för mig själv innan jag ropade, ”kom in!”
Det var Christian som kom in. Oh great.
”Tänkte bara fråga om du har lust att hitta på något med oss. Typ se en film eller så?” frågade han och log mot mig. Jag suckade inombords innan jag funderade på hur jag skulle lyckas ta mig ur det här. Jag kände mig så osäker här, hade jag varit hemma nu så hade jag inte haft några problem alls med att slänga ur mig något. Men det var just det, jag var inte hemma nu. Jag var flera mil bort, hos mina kusiner som jag träffat högst tre gånger i hela mitt liv. Jag slängde en blick på klockan, oj, den började bli mycket. Jag använde mina teaterskillz och gäspade högt.
”Ledsen grabben, men jag är jättetrött sen flygturen och allt. Vi kan väl kanske se en film imorgon eller så?” frågade jag för att slippa det dåliga samvetet. Som tur var tog han det inte dåligt, han log lite och nickade innan han sa god natt och gick ut ur rummet igen. Jag andades ut och vände blicken mot skärmen igen där jag fortsatte chatta med Wilma en stund, en tjej som gick en klass över min. Vi var inte supertighta, men vi pratade om allt och vi hängde ibland. Hon hade inte gått på festen den kvällen för hon låg hemma och var sjuk. Jag tyckte synd om henne, men när hon svarade att hon tyckte mer synd om mig så kunde jag inte undgå att hålla med henne. Till slut kände jag hur ögonen knappt höll sig öppna, så jag sa god natt till henne och stängde av datorn. Sedan tog jag med mig necessären in på toaletten precis bredvid rummet. Jag tvättade av mig sminket, gick på toa och borstade sen tänderna. När jag gick tillbaka till rummet igen var det ingen i närheten, vilket betydde att jag slapp vara trevlig mot någon, eller några. Jag kröp ner i den varma sängen och kände hur ögonlocken blev allt tyngre och tyngre. Till slut var det omöjligt att hålla dem uppe så jag sjönk ner i en djup och välbehövd sömn.
Morgonen efter vaknade jag av att solen lös in i ansiktet på mig och värmde skönt. Det var det bästa sättet att vakna på enligt mig. Jag sträckte på mig och klev sen ur sängen för att ta på mig kläder. Jag funderade länge på vad jag skulle ha, men utgick ifrån att det skulle vara varmt idag, så jag drog fram mina korta jeansshorts och ett vitt, tight linne. När jag öppnade dörren till rummet hörde jag röster nerifrån vardagsrummet så jag smet snabbt in på toaletten för att duscha. Min handduk låg redan därinne från när jag packade upp dagen innan och mitt shampoo och balsam låg i necessären. Jag suckade när jag insåg att jag glömt ta med mig nya underkläder till badrummet så jag svepte handduken om mig, då jag tagit av mig kläderna jag sovit i, och sprang tillbaka. Där drog jag fram ett par vita hotpants och en vit BH med spets i nedre kanten. När jag kommit tillbaka in i badrummet drog jag på vattenkranen och hoppade in i duschen. Det var skönt, svalkande, och lugnande. Hade det inte varit så att jag haft vetskapen i huvudet om att det inte var jag som bodde där, så hade jag kunnat stå där hur länge som helst. Tyvärr var det inte så, nu fick jag helt enkelt göra det jag skulle.
När jag tvålade in kroppen kände jag hur det brände till över axeln och såg ett stort blåmärke där. Fan, gubbjäveln hade lyckats lämna efter sig ett märke. Jag suckade innan jag sköljde ur håret en sista gång och sedan av kroppen. När jag hoppat ur, sminkat mig, klätt på mig, borstat till håret och borstat tänderna granskade jag mig i spegeln. Piercingen i naveln framträddes under tyget och man såg igenom att hängsmycket pryddes av en mörkblå/mörklila fjäril. Jag hade hur många smycken som helst, men det här var en av mina absoluta favoriter. Tyvärr täckte inte linnet blåmärket, men å andra sidan så kunde blåmärket ha kommit dit hur som helst, det var väl ingen som tog förgivet att jag blivit slagen av min idiot till pappa? Jag skakade snabbt bort tankarna på honom och gick ut ur badrummet där jag möttes av Christian som antagligen var på väg mot sitt rum. Han stannade upp och granskade mig från topp till tå. Medan jag ignorerade hans blickar gick jag in i ”mitt” rum igen och bäddade till sängen lite så att jag kunde ligga där med datorn. Ingen vettig människa var inne på msn så jag loggade snabbt ut för att slippa alla puckon. Istället loggade jag in på mitt gamla twitter konto och skrev in en rad från en låt, som passade så otroligt bra på mitt liv för tillfället.
”It’s your fucking nightmare!”
Skrev jag snabbt ner och tryckte på tweetknappen. Låten var gjord av Anenged Sevenfold och hette Nightmare, något som passade perfekt in i tillvaron just nu. För det här var min jävla mardröm!
Jag vet att det inte blev världens roligaste kapitel, men tyvärr är såna här kapitel nödvändiga ibland innan allt sätter igång. Men snart kommer det börja hända grejer ska ni se ;)
Skrivet av: Madde :D
Åh juste, som Nelly skrev i inlägget innan det här, fråga vad som helst! :D de är jätteroligt att svara på frågor, både om novellen, Justin eller om oss :) Så fråga på, vad som helst ;)
XoXo
Madelene
Bloggsvar :)
Jag vill inte göra massa onödiga inlägg, men jag hade bara tänkt berätta att vi har nu skaffat bloggsvar där ni kan fråga vad ni vill :D det kan vara saker om Justin eller kanske om oss? Det är hursom helst alltid roligt att svara på frågor, så sätt igång att fråga vettja!
P.S. Madelene håller på med nästa kapitel nu :)
/Nelly.
You are the one for me - kapitel 6
”Hopkins, det är mat nu, vi är i köket.” sa han och sedan försvann han fort. Jag suckade, snacka om att den här middagen skulle bli otroligt pinsam. Jag tryckte ner msn och försatte datorn i vänteläge innan jag motvilligt gick nerför trappan och in i köket.
Jag tyckte bara att allt kändes så oerhört pinsamt. På väg ner för trappan så kollade jag snabbt in i spegeln som hängde på väggen och passade på att rätta till mitt hår som inte längre var så snyggt. När jag svängde in i köket så satt alla redan ner vid bordet och gav mig fyra osäkra leenden. Jag log lite svagt tillbaka men jag kunde inte låta bli att kolla ner i golvet samtidigt, egentligen fattar jag inte varför jag tyckte det var så pinsamt? Jag menar, i skolan är ju jag den som hörs mest och som kanske stör mest också, men nu kändes det bara konstigt. Det kändes som att komma in som en ny familjemedlem på ett negativt sätt. Caitlin drog ut en stol bredvid henne och viftade med handen som ett tecken på att jag kunde sitta bredvid henne, jag gick motvilligt fram och satte mig ner och maten skickades runt, runt bordet. För att vara ärlig så luktade det sjukt gott och jag kände hur magen knöt sig, kanske för att jag inte hade ätit på flera timmar, men jag kände inte att jag ville ta flera ton med mat på tallriken heller. Will höll fram en ’bricka’ framför mig med potatis, jag la på ungefär tre stycken på tallriken, sedan tog han fram den med köttet på, det var någon slags fläsk kotlett antar jag… Jag tog en och hällde sedan på lite sås vid sidan.
När alla hade tagit sin mat så såg jag hur alla satte ihop händerna för att be. Amen lägg av, du måste skämta? Tänkte jag förskräckt för mig själv, jag tänker inte be. Det gör jag inte. Sandi kollade lite bestämt på mig, jag antar att hon ville att jag skulle be. Jag ignorerade det men självklart så var hon tvungen att fråga om det ändå.
”Auro… Hopkins menar jag. Ska du inte också…” Mer hann hon inte säga förens jag utbrast.
”Nej, jag tror inte på Gud, så det skulle bara kännas fel att be till honom för att tacka honom för maten, men be ni om ni vill.” Jag hörde att det lät lite nonchalant, men vad fan? Dom kan inte få mig att göra vad som helst heller.
Sandi log vänligt tillbaka men jag kunde se att hon blev lite upprörd. Efter att dom hade bett sin lilla bön så kunde vi äntligen hugga in. Eller ja, hugga in var väl inte det bästa ordet, hugga in var väl det som jag hade lust att göra, men för att vara lite fin så åt jag lugnt, men direkt när jag var klar så sa jag bara.
”Tack för maten, kan jag gå från bordet?” Det hade jag faktiskt lärt mig på dagis att det tydligen var ett lite finare sätt att säga det på… Hemma räckte det med att antingen bara duka av eller med ett enkelt tack.
”Visst får du det… Christian och Caitlin kan säkert följa med di…”
”Nej, dom kan få äta klart… Jag har lite saker och fixa på datorn.” Ljög jag och sköt ut stolen och gick upp för trapporna igen och in på rummet. Fan då, fan att jag skulle vara här två jävla veckor. Under det här lovet skulle jag ju festa och hänga med kompisar och nu kommer det bli en mardröm. Jag satte laptoppen i mitt knä och hann inte chatta alls länge innan det knackade på dörren igen. Asså ååh, vad vill dom mig? Tänkte jag för mig själv innan jag ropade, ”kom in!”
Det var Christian som kom in. Oh great.
Skriven av: Nelly.
Inte mitt bästa kanske :/ men i alla fall något :D tack för alla supersöta kommentarer :o fortsätt så, jättepeppande verkligen! Ni är bäst!
(btw, inte långt kvar tills Justin kommer in)
You are the one for me - Kapitel 5
Will öppnade dörren för mig igen, jag klev ut och log lite svagt mot honom som ett tack och öppnade sedan bakluckan så att jag skulle kunna ta ut min packning. Sandi och Will visade in mig i huset och där i hallen stod dom, Christian och Caitlin.
Caitlin och Christian stod och granskade mig en stund innan Christian vinkade glatt.
”Hej Aurora!” sa han glatt och jag motstod den väldiga lusten att himla med ögonen.
”Kalla mig Hopkins, det gör alla, jag lyssnar knappt på Aurora längre!” sa jag bara och försökte få fram ett leende, vilket var svårt. Christian nickade lite, fortfarande lika glad.
”Hej… ehm… Hopkins… Jag kan visa dig ditt rum.” sa Caitlin försiktigt och log ett hemtrevligt leende. Hon började gå mot trappan och slängde en blick bak mot mig över axeln. Jag suckade innan jag tog upp väskorna och följde efter henne. Hon visade mig in i ett ljust lila rum, med mörklila stjärnor på boarden. Inne i rummet stod en säng, ett skrivbord, en stol och en byrå med en tv på. Jag la väskorna på sängen innan jag packade upp laptoppen och ställde den på skrivbordet. Jag vände mig sen mot Caitlin som fortfarande såg lika snäll och trevlig ut.
”Det är bara att säga till om du behöver något mer. Jag vet att mamma och pappa kan vara väldigt dryga ibland, men ja… Du får väl snacka med mig om du inte vill prata med dem.” sa hon och log innan hon vände och gick ut ur rummet. Jag stoppade mig själv från att säga någonting, men annars hade jag sagt något i stil med; ’ja, som om du inte är precis som dina föräldrar! Ni är mesar allihop!’ jag visste dock att det skulle såra mamma djupt om jag var otrevlig så fort jag kom dit. Det var ju faktiskt för hennes skull jag gjorde det här. Jag suckade medlidande när jag tänkte på mamma, jag saknade henne. För att slippa tänka mer på det satte jag igång datorn och tryckte i sladden i vägguttaget precis under skrivbordet. Så fort jag loggat in på msn blev jag attackerad av John. Eller jag trodde först att det var han, men han hade helt klart bara glömt logga ut innan han plockade hem allt folk på fest. Jag fick en hel del oseriösa, och kanske seriösa också, kommentarer och jag kunde inte göra någonting annat än skratta. Jag tryckte på förfrågan om att camma och de var snabbt på. Då insåg jag att det var Sebastian, Sarah och Trevor som satt där bakom andra skärmen. Jag fortsatte garva åt allt de skrev, och sa, och gjorde. De tre hade alltid varit så patetiska när de druckit. Helt plötsligt knackade det på dörren och jag hoppade högt i stolen. Jag stängde ner ”luckan” lite och godkände att personen fick komma in. Christian stack in huvudet och log glatt mot mig.
”Hopkins, det är mat nu, vi är i köket.” sa han och sedan försvann han fort. Jag suckade, snacka om att den här middagen skulle bli otroligt pinsam. Jag tryckte ner msn och försatte datorn i vänteläge innan jag motvilligt gick nerför trappan och in i köket.
Shit alltså! Ber om ursäkt för de dåliga kapitlet! Men Nelly är på g med kapitel 6 ;)
Det är du skrivet av mig, Madelene ;) Haha
XoXo Madelene
You are the one for me - kapitel 4
”Nej då, det går bra.” mumlade jag tyst, men tillräckligt högt för att han skulle höra. Det här lovet skulle bli pest och pina för min del.
Sandi log snällt mot mig och gjorde ett tecken att jag skulle följa med dom bort till bilen. Jag lyfte upp mina väskor och följde efter, jag kunde inte låta bli att undra om Christian och Caitlin skulle sitta med i bilen, hur dom ser ut nu osv. Helt plötsligt började jag bli lite nervös, jag har faktiskt alltid haft svårt för att ta kontakt med nya människor eller sånna som jag inte har träffat på väldigt länge, så jag antar väl att det är därför. När vi var framme vid bilen så öppnade Will dörren åt mig, jag tackade, satte mig snabbt ner och drog igen dörren. Christian och Caitlin var inte med i bilen, en lättnad faktiskt.
”Hur är det med dig då? Hur är det med din mamma?” Frågade Sandi och kollade bak på mig genom backspegeln.
”Jodå, det är bra… Mamma mår väl också bra antar jag.” Svarade jag och sneglade neråt lite. Jag kom och tänka på pappa, undra om han är hemma nu? Tänk om han… Jag ville inte tänka så, skulle jag behöva tänka så under 2 veckor? Då skulle det inte funka, det kände jag direkt. Fast mamma sa ju att hon skulle ta något jobb, så förhoppningsvis åker hon väl iväg.
”Bra att höra! Och du är… 15 nu va?”
”16.” Muttrade jag lite buttert.
”16 var det ja, lika gammal som Caitlin då och bara 2 år äldre en Christian!” Sa hon och sken upp som en sol. Yeah right, verkligen skit kul… Tänkte jag tyst för mig själv, men svarade bara med ett enkelt ”mm.” Jag tror att Sandi fattade att jag inte var så pratsugen så istället så fortsatte hon med att koncentrera sig på vägen. Jag raffade åt mig min handväska och skulle kolla om jag hade fått några nya sms eller missade samtal. Jag hade fått en del sms från John där han ältade om att det var tråkigt för mig att jag missade festen och massa annan skit, sen från Angelica och Miranda som i in princip skrev samma sak, men vad fan? Jag missar en jävla fest, jag har inte missat en enda fest på 3 år. Lägg ner liksom! Tänkte jag och kände att jag inte var på så bra humör. Efter ungefär 10 minuter så körde vi in i ett garage, och vi var framme. Will öppnade dörren för mig igen, jag klev ut och log lite svagt mot honom som ett tack och öppnade sedan bakluckan så att jag skulle kunna ta ut min packning. Sandi och Will visade in mig i huset och där i hallen stod dom, Christian och Caitlin.
Den här delen skrevs av mig, Nelly :)
Den blev dock inte så lång eftersom att jag måste sova nu, haha! Skrev den enbart för eran skull. Hoppas den var okej, kommenterar ni mycket nu så får ni nästa kapitel inom kort.
You are the one for me - Kapitel 3
”19.00 om 4 timmar ungefär. Tack för att du gör det här Aurora! Jag vet att det kommer att löna sig, jag kommer att få in massa pengar på det här så när du kommer hem så gör vi något kul och vi kommer hålla telefonkontakt!” Hon log lite osäkert mot mig och jag såg att hon önskade sig ett litet leende tillbaka.
Jag kunde pressa fram ett litet svagt leende och småsprang sedan upp för trapporna och började packa. Om snart 3 ½ timme så skulle jag sitta på planet.
Bild 1: Aurora's outfit! Bild 2: Aurora's skor!
”Vadå? Vad menar du med att du inte kan komma på festen? Du har inte missat en enda fest på tre år, minst, du kan inte bara dra!” utbrast John för tredje gången i telefonen. Jag stod på flygplatsen och väntade på att gaten skulle öppna. Jag hade fått ett helt berg av samtal sen jag berättat för Miranda och Angelica att jag inte kunde komma. John hade tagit det värst, enligt de flesta gillade han mig lite, men det sades så mycket så jag trodde inte ett dugg på det.
”Precis det jag säger, John! Jag måste åka iväg, jag kommer vara borta hela lovet. Det suger! Jag önskar jag kunde stanna, det gör jag verkligen, men nu är det som det är tyvärr! Jag är ledsen! Nu öppnas gaten så jag måste dra nu!” sa jag och suckade. Jag hatade att behöva åka iväg, kanske skulle jag inte gått med på det. Nu kändes det nämligen som en jättedum idé.
”Nej, lägg inte på! Snälla, kan du inte försöka i alla fall?” bad han och jag suckade tyst för mig själv medan jag började gå mot passkontrollen.
”Jag är verkligen ledsen, men det går inte! Jag hör av mig så fort jag kommer fram, jag lär ju ändå inte ha något annat för mig. Hälsa de andra och festa för mig också! Puss hej!” sa jag snabbt och la på. Jag väntade inte ens på svar från honom för en av väktarna stirrade surt på mig. Antagligen hade han en dålig dag, trots att det var fredag. Det var ju i och för sig inte så svårt att tänka sig, han jobbade liksom en fredag, när man skulle vara ute och festa.
Nu satt jag på planet. Mamma hade som tur var beställt plats vid fönstret, något jag alltid haft som krav när jag flög. Det var lite som ett plåster på såren. Jag stoppade in hörlurarna i öronen och började lyssna på Justin Bieber igen, jag hade fått mersmak nu när jag en gång börjat på nytt. Jag tror inte att jag lyssnat på särskilt många låtar innan jag lyckats somna. Jag väcktes dock av att någon petade på mig. Jag hoppade till, ryckte ur hörlurarna och blängde surt på personen som väckt mig, en flygvärdinna. Hon log ursäktande mot mig innan hon pekade mot en blinkande lampa som visade att man skulle sätta på sig säkerhetsbältena då vi skulle landa. Jag himlade med ögonen innan jag knäppte fast livremmen över min smala midja och tittade ut genom fönstret. Jag var verkligen inte att leka med när jag blev väckt, det var bland det värsta som fanns och jag hade något så kallat grovt tonårshumör. Efter en stötig landning började folk ställa sig upp i planet för att ta sig ut, det var som om någon startat en tävling av något slag. Jag suckade irriterat och muttrade för mig själv när jag till slut kom ut i friskluften. Jag hade aldrig gillat lukten i flygplan, så instängt och… äckligt…
”Men gud, Aurora, vad stor du blivit! Det var ju flera år sen vi sågs!” utbrast en blond kvinna på flygplatsen. Jag motstod lusten att häpna över hennes utseende, hur var verkligen lik mamma.
”Kalla mig Hopkins, snälla, det gör alla.” sa jag och försökte låta trevlig. Sandi, mammas syster, nickade lite och log. Det blev en pinsam tystnad mellan oss tills en man avbröt den.
”Så, Hopkins, hur gick resan?” frågade Will, Caitlin och Christians pappa. Jag klistrade på ett leende på läpparna och bönade om att det inte skulle se lika falskt ut som det var.
”Det gick bra, sov större delen som vanligt.” svarade jag kort och han log och nickade han också. Will och Sandi började gå mot utgången medan jag motvilligt följde efter. Än så länge hade det väl inte varit så illa, förutom att Will och Sandi verkade vara såna där rara föräldrar, sådana som visste allt om sina barn, sådana som inte tillät sina barn göra någonting, tråkiga föräldrar helt enkelt. Sen kom kommentaren, eller tja, frågan, som bevisade att mina tankar stämde.
”Ska jag ta din väska?” frågade Will och log glatt. Jag orkade inte ens besvara leendet utan skakade bara på huvudet.
”Nej då, det går bra.” mumlade jag tyst, men tillräckligt högt för att han skulle höra. Det här lovet skulle bli pest och pina för min del.
Skriver av mig, Madelene :) Tala om vad ni tyckte sötnosar :)
Kapitel 4 kanske kommer upp redan ikväll om ni är duktiga att kommentera ;) <3
XoXo Madelene
YOU ARE THE ONE FOR ME - KAPITEL 2
”Säg inte att du menar Beadles?” suckade jag men jag visste redan det outtalade svaret. Jag skulle tillbringa mitt lov tillsammans med mina två bortglömda kusiner som var tråkigare än att kolla på asfalt. Hur skulle jag överleva?
”Aurora, du kan väl ge det ett försök? Jag vill verkligen ta det här jobbet, vi behöver det. Om vi ska ha mat på bordet och kläder på kroppen. Snälla, det kanske blir bättre en vad du tror? Det var ju trotts allt evigheter sen du och dina kusiner träffades?” Jag suckade tungt i telefonen samtidigt som jag tittade på mig själv i spegeln, mitt långa, mörkbruna långa hår hängde rakt ner och mitt ansikte såg blekt ut.
”Dom är verkligen inte mina typer mamma… Men om du verkligen vill ta det där jobbet så antar jag att jag kan åka dit för din skull. När åker jag?”
”Är det säkert gumman? Jag vill inte tvinga iväg dig mot din vilja, men jag är säker på att det kan bli kul, jag menar att få… Komma bort lite och sådär.”
Jag visste vad hon menade med ”att få komma bort lite.” Mamma och pappa skulle genomgå en skilsmässa… Pappa hade under några år slagit mig och mamma och mamma hade inte vågat lämna honom innan… Men nu vågade hon. Pappa blev rasande som vanligt, gapade och skrek. Det var väl den ända fördelen antar jag med att få åka iväg… Att få slippa min idiot till pappa. Fast jag kände hur klumpen i magen växte när jag kom att tänka på att jag skulle lämna kvar mamma med pappa. Tänk om han skulle gå för långt och något skulle hända? Då skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv.
”Okej, men vi pratar mer om det hemma sen. Jag måste lägga på nu.”
Jag la på luren och tryckte upp toalettdörren och blev bemött utav Miranda och Angelica. När jag fick syn på dom så pressade jag fram ett stort leende. Dom log tillbaka och frågade sen ”hur mår du? Är allt bra eller?” jag berättade inte om att jag skulle åka iväg till Atlanta under lovet utan svarade bara ”Jadå, allt är bara bra.” Sedan gick vi tillsammans bort mot skåpen där några utav killarna i klassen stod och hängde. Alla pratade om den stora festen ikväll och att John skulle fixa massa sprit… Det var det ända jag hörde, jag orkade inte bry mig helt ärligt… Jag nickade och skrattade åt det mesta dom snackade om och försökte glömma att jag skulle åka till Atlanta. Det kommer bli så sämst… Jag menar, jag känner knappt människorna? Och så ska jag slösa mitt lov på dom? Och säkert missa festen ikväll också, fan.
”Ey Hopkins, vi börjar nu!” Hojtade en av killarna i klassen.
Sista lektionen… Bild. Det var ändå en helt okej lektion att sluta med, dessutom så har jag alltid haft en förmåga för att rita och betygen för Bild är tydligen höga för mig, inte för att jag har brytt mig eller velat det… Men det är väl bra antar jag? Dom sista 45 minuterna gick som rinnande vatten och nu var det dags för lov och… Atlanta. Jag suckade tungt och gick med långsamma steg emot skåpet för att låsa in min mapp, sedan drog jag åt mig min väska och började gå ner för trappan och ut från skolan. Jag letade runt i väskan och matade upp min Ipod och bläddrade runt bland min musik… Chris Brown… Rihanna… Willow Smith… Justin Bieber… Det var ett tag sen jag lyssnade på honom faktiskt. Jag öppnade mappen och bläddrade runt bland låtarna som jag hade laddat ner. Baby… One time… Never let you go… Where are you now… Born to be somebody… Jag klickade på play knappen och lyssnade in alla låtarna. Rösten var ju faktiskt… Bra, riktigt bra. Jag lyssnade på hans låtar hela vägen hem, när jag stod utanför huset så dubbelkollade jag att inte pappas bil var här och jag blev riktigt lättad när jag såg att han inte var hemma. Jag öppnade ytterdörren och mamma mötte mig i hallen.
”Hej gumman! Utbrast hon och kramade om mig.
”Hej!” Svarade jag och försökte att inte låta så sur. Jag sparkade av mig skorna och kastade jackan på stolen som stod bredvid garderoben, där jag egentligen borde hänga in jackan, men sånt var inte så viktigt enligt mig. Jag gick in i köket och fyllde ett glas med vatten och drack upp det snabbt.
”Jag… La fram några grejer på sängen som jag tänkte att du ville ha med dig, så du kan bara lägga ner det i resväskan sen.”
”Jag är faktiskt inte 10 år längre och jag föredrar att packa ner mina grejer själv, okej? Vilken tid går planet?”
”19.00 om 4 timmar ungefär. Tack för att du gör det här Aurora! Jag vet att det kommer att löna sig, jag kommer att få in massa pengar på det här så när du kommer hem så gör vi något kul och vi kommer hålla telefonkontakt!” Hon log lite osäkert mot mig och jag såg att hon önskade sig ett litet leende tillbaka.
Jag kunde pressa fram ett litet svagt leende och småsprang sedan upp för trapporna och började packa. Om snart 3 ½ timme så skulle jag sitta på planet.
Hej på er! :) det här kapitlet skrevs av mig, Nelly. Jag hoppas att ni gillade det! Ni får gärna kommentera, skulle vara jättekul med lite åsikter.
Kram.
You are the one for me - Kapitel 1
”Härligt Hopkins! Fan vad nice med en extra vecka lov! Det har vi dig att tacka för!” ropade en av killarna i klassen efter mig. Jag klistrade på mitt leende och nickade instämmande mot honom. Det var egentligen inte helt och hållet min ära, men ja, jag kunde ju inte direkt säga att jag var oskyldig till klottret. Däremot förstörde jag ingenting. Hur mycket jag än nekade det, var det ingen som trodde mig, och jag förstod dem väl. Jag var ju inte precis vilken tjej som helst i skolan. Jag var Aurora Hopkins, det sa det mesta.
”Aye, Hopkins? Hänger du med på festen ikväll eller?” frågade John, en annan kille i klassen, då han slöt upp vid min sida. Jag log självsäkert mot honom, fest var något jag inte tackade nej till, någonsin!
”Självklart! Det behöver du inte ens fråga! Jag är redan inskriven!” svarade jag och log brett mot honom. Han nickade innan han stannade till vid ett par tjejer i parallellklassen. Jag kunde inte undgå att undra var Angelica och Miranda hade tagit vägen, det var inte likt dem att försvinna bara sådär. De hade stuckit direkt efter lektionen utan att säga något, det var dem jag gick och letade efter.
”Hopkins! Hörru bruden, chilla en stund va!” hörde jag en röst bakom mig och mitt ansikte sprack upp i ett leende. Jag kände igen den där rösten, jag skulle kunna känna igen den på flera kilometers avstånd.
”Var fan försvann ni Mirri? Jag har fan letat överallt efter er!” ropade jag tillbaka när jag vände mig om och fick se Miranda och Angelica komma springande mot mig. De skulle precis säga något då min mobil ringde. Jag höll upp ett finger mot dem och drog snabbt upp den för att svara.
”Hallå?” svarade jag som vanligt och väntade på svar från den som nu hade ringt. Jag hade en vana att aldrig tittade på displayen.
”Aurora, det är mamma. Vi måste prata. Jag föreslår att du kommer hem direkt.” hörde jag mammas röst i telefonen och jag suckade djupt. Hon skulle alltid ringa och avbryta saker.
”Mamma, jag slutar inte än och jag ska på fest ikväll! Vi får prata imorgon eller något!” svarade jag irriterat och trummade med klacken i golvet. Jag hörde hur mamma suckade i andra änden, det skulle alltså bli diskussion.
”Ledsen att förstöra dina planer, men det går inte! Kom hem nu för du vill inte höra det här på telefon!” svarade hon bara trött. Det lät som om något allvarligt hänt och jag kände hur en kall kår smög sig upp över ryggen. Vad hade pappa gjort nu?
”Säg det!” sa jag kort medan jag gick iväg mot toaletterna. Mamma suckade bara och började protestera lite smått.
”Nej mamma, lägg av! Tala om vad det är!” utbrast jag strängt och då hördes det att mamma gav med sig. Jag kände min mamma så väl att jag inte ens behövde se henne för att veta något.
”Du ska åka till Atlanta över det här lovet till dina kusiner.” svarade hon motvilligt och jag kände hur hela min värld rasade. Vad menade hon med det? Jag hade bara ett kusinpar i Atlanta, det var Caitlin och Christian Beadles. Jag hade inte träffat dem sen jag var liten, och därmed rätta. Vi var alldeles för olika och kom inte alls överrens. Det var mammas lillasyster som var mamma åt Caitlin och Christian. De kom inte heller överrens, mamma pratade knappt om sin syster.
”Säg inte att du menar Beadles?” suckade jag men jag visste redan det outtalade svaret. Jag skulle tillbringa mitt lov tillsammans med mina två bortglömda kusiner som var tråkigare än att kolla på asfalt. Hur skulle jag överleva?
Skrivet av mig, Madelene, från biebercash :)
Det här är då första delen ur vår nystartade novell om Aurora Hopkins :)
Det är ju inte bara jag som skriver utan Nelly också. Ni känner igen henne från den raderade bloggen http://justinbieber.blogg.se men nu finns hon ju även på http://thebieberstorys.blogg.se/
En otroligt duktig tjej måste jag säga! Nu har jag även äran att få skriva med henne på den här novellen :)
Kommentera vad ni tyckte! :) Längtar efter att få höra era åsikter!
Puss på er!
XoXo Madelene
