You are the one for me - kapitel 6
”Hopkins, det är mat nu, vi är i köket.” sa han och sedan försvann han fort. Jag suckade, snacka om att den här middagen skulle bli otroligt pinsam. Jag tryckte ner msn och försatte datorn i vänteläge innan jag motvilligt gick nerför trappan och in i köket.
Jag tyckte bara att allt kändes så oerhört pinsamt. På väg ner för trappan så kollade jag snabbt in i spegeln som hängde på väggen och passade på att rätta till mitt hår som inte längre var så snyggt. När jag svängde in i köket så satt alla redan ner vid bordet och gav mig fyra osäkra leenden. Jag log lite svagt tillbaka men jag kunde inte låta bli att kolla ner i golvet samtidigt, egentligen fattar jag inte varför jag tyckte det var så pinsamt? Jag menar, i skolan är ju jag den som hörs mest och som kanske stör mest också, men nu kändes det bara konstigt. Det kändes som att komma in som en ny familjemedlem på ett negativt sätt. Caitlin drog ut en stol bredvid henne och viftade med handen som ett tecken på att jag kunde sitta bredvid henne, jag gick motvilligt fram och satte mig ner och maten skickades runt, runt bordet. För att vara ärlig så luktade det sjukt gott och jag kände hur magen knöt sig, kanske för att jag inte hade ätit på flera timmar, men jag kände inte att jag ville ta flera ton med mat på tallriken heller. Will höll fram en ’bricka’ framför mig med potatis, jag la på ungefär tre stycken på tallriken, sedan tog han fram den med köttet på, det var någon slags fläsk kotlett antar jag… Jag tog en och hällde sedan på lite sås vid sidan.
När alla hade tagit sin mat så såg jag hur alla satte ihop händerna för att be. Amen lägg av, du måste skämta? Tänkte jag förskräckt för mig själv, jag tänker inte be. Det gör jag inte. Sandi kollade lite bestämt på mig, jag antar att hon ville att jag skulle be. Jag ignorerade det men självklart så var hon tvungen att fråga om det ändå.
”Auro… Hopkins menar jag. Ska du inte också…” Mer hann hon inte säga förens jag utbrast.
”Nej, jag tror inte på Gud, så det skulle bara kännas fel att be till honom för att tacka honom för maten, men be ni om ni vill.” Jag hörde att det lät lite nonchalant, men vad fan? Dom kan inte få mig att göra vad som helst heller.
Sandi log vänligt tillbaka men jag kunde se att hon blev lite upprörd. Efter att dom hade bett sin lilla bön så kunde vi äntligen hugga in. Eller ja, hugga in var väl inte det bästa ordet, hugga in var väl det som jag hade lust att göra, men för att vara lite fin så åt jag lugnt, men direkt när jag var klar så sa jag bara.
”Tack för maten, kan jag gå från bordet?” Det hade jag faktiskt lärt mig på dagis att det tydligen var ett lite finare sätt att säga det på… Hemma räckte det med att antingen bara duka av eller med ett enkelt tack.
”Visst får du det… Christian och Caitlin kan säkert följa med di…”
”Nej, dom kan få äta klart… Jag har lite saker och fixa på datorn.” Ljög jag och sköt ut stolen och gick upp för trapporna igen och in på rummet. Fan då, fan att jag skulle vara här två jävla veckor. Under det här lovet skulle jag ju festa och hänga med kompisar och nu kommer det bli en mardröm. Jag satte laptoppen i mitt knä och hann inte chatta alls länge innan det knackade på dörren igen. Asså ååh, vad vill dom mig? Tänkte jag för mig själv innan jag ropade, ”kom in!”
Det var Christian som kom in. Oh great.
Skriven av: Nelly.
Inte mitt bästa kanske :/ men i alla fall något :D tack för alla supersöta kommentarer :o fortsätt så, jättepeppande verkligen! Ni är bäst!
(btw, inte långt kvar tills Justin kommer in)
ASBRA! :D :D Längtar tills Justin kommer! Jag hoppas att Hopkins lättare lite då... :)
Great! meeerr!!
