YOU ARE THE ONE FOR ME - KAPITEL 2
”Säg inte att du menar Beadles?” suckade jag men jag visste redan det outtalade svaret. Jag skulle tillbringa mitt lov tillsammans med mina två bortglömda kusiner som var tråkigare än att kolla på asfalt. Hur skulle jag överleva?
”Aurora, du kan väl ge det ett försök? Jag vill verkligen ta det här jobbet, vi behöver det. Om vi ska ha mat på bordet och kläder på kroppen. Snälla, det kanske blir bättre en vad du tror? Det var ju trotts allt evigheter sen du och dina kusiner träffades?” Jag suckade tungt i telefonen samtidigt som jag tittade på mig själv i spegeln, mitt långa, mörkbruna långa hår hängde rakt ner och mitt ansikte såg blekt ut.
”Dom är verkligen inte mina typer mamma… Men om du verkligen vill ta det där jobbet så antar jag att jag kan åka dit för din skull. När åker jag?”
”Är det säkert gumman? Jag vill inte tvinga iväg dig mot din vilja, men jag är säker på att det kan bli kul, jag menar att få… Komma bort lite och sådär.”
Jag visste vad hon menade med ”att få komma bort lite.” Mamma och pappa skulle genomgå en skilsmässa… Pappa hade under några år slagit mig och mamma och mamma hade inte vågat lämna honom innan… Men nu vågade hon. Pappa blev rasande som vanligt, gapade och skrek. Det var väl den ända fördelen antar jag med att få åka iväg… Att få slippa min idiot till pappa. Fast jag kände hur klumpen i magen växte när jag kom att tänka på att jag skulle lämna kvar mamma med pappa. Tänk om han skulle gå för långt och något skulle hända? Då skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv.
”Okej, men vi pratar mer om det hemma sen. Jag måste lägga på nu.”
Jag la på luren och tryckte upp toalettdörren och blev bemött utav Miranda och Angelica. När jag fick syn på dom så pressade jag fram ett stort leende. Dom log tillbaka och frågade sen ”hur mår du? Är allt bra eller?” jag berättade inte om att jag skulle åka iväg till Atlanta under lovet utan svarade bara ”Jadå, allt är bara bra.” Sedan gick vi tillsammans bort mot skåpen där några utav killarna i klassen stod och hängde. Alla pratade om den stora festen ikväll och att John skulle fixa massa sprit… Det var det ända jag hörde, jag orkade inte bry mig helt ärligt… Jag nickade och skrattade åt det mesta dom snackade om och försökte glömma att jag skulle åka till Atlanta. Det kommer bli så sämst… Jag menar, jag känner knappt människorna? Och så ska jag slösa mitt lov på dom? Och säkert missa festen ikväll också, fan.
”Ey Hopkins, vi börjar nu!” Hojtade en av killarna i klassen.
Sista lektionen… Bild. Det var ändå en helt okej lektion att sluta med, dessutom så har jag alltid haft en förmåga för att rita och betygen för Bild är tydligen höga för mig, inte för att jag har brytt mig eller velat det… Men det är väl bra antar jag? Dom sista 45 minuterna gick som rinnande vatten och nu var det dags för lov och… Atlanta. Jag suckade tungt och gick med långsamma steg emot skåpet för att låsa in min mapp, sedan drog jag åt mig min väska och började gå ner för trappan och ut från skolan. Jag letade runt i väskan och matade upp min Ipod och bläddrade runt bland min musik… Chris Brown… Rihanna… Willow Smith… Justin Bieber… Det var ett tag sen jag lyssnade på honom faktiskt. Jag öppnade mappen och bläddrade runt bland låtarna som jag hade laddat ner. Baby… One time… Never let you go… Where are you now… Born to be somebody… Jag klickade på play knappen och lyssnade in alla låtarna. Rösten var ju faktiskt… Bra, riktigt bra. Jag lyssnade på hans låtar hela vägen hem, när jag stod utanför huset så dubbelkollade jag att inte pappas bil var här och jag blev riktigt lättad när jag såg att han inte var hemma. Jag öppnade ytterdörren och mamma mötte mig i hallen.
”Hej gumman! Utbrast hon och kramade om mig.
”Hej!” Svarade jag och försökte att inte låta så sur. Jag sparkade av mig skorna och kastade jackan på stolen som stod bredvid garderoben, där jag egentligen borde hänga in jackan, men sånt var inte så viktigt enligt mig. Jag gick in i köket och fyllde ett glas med vatten och drack upp det snabbt.
”Jag… La fram några grejer på sängen som jag tänkte att du ville ha med dig, så du kan bara lägga ner det i resväskan sen.”
”Jag är faktiskt inte 10 år längre och jag föredrar att packa ner mina grejer själv, okej? Vilken tid går planet?”
”19.00 om 4 timmar ungefär. Tack för att du gör det här Aurora! Jag vet att det kommer att löna sig, jag kommer att få in massa pengar på det här så när du kommer hem så gör vi något kul och vi kommer hålla telefonkontakt!” Hon log lite osäkert mot mig och jag såg att hon önskade sig ett litet leende tillbaka.
Jag kunde pressa fram ett litet svagt leende och småsprang sedan upp för trapporna och började packa. Om snart 3 ½ timme så skulle jag sitta på planet.
Hej på er! :) det här kapitlet skrevs av mig, Nelly. Jag hoppas att ni gillade det! Ni får gärna kommentera, skulle vara jättekul med lite åsikter.
Kram.
Skitbra!! Mer!
Intressant novell :d meeer ikväll pls!??
