You are the one for me - Kapitel 9
"Förlåt, asså förlåt för mitt beteende. Jag var sur för att jag skulle åka hit först, men... Jag tror att jag kanske kan ändra mig ändå."
”Det är ingen fara. Jag förstår dig. Våra mammor är ju inte precis jättebra kompisar och så.” sa Caitlin och jag nickade. Hon förstod mig bättre än jag trott. Jag förstod henne, och jag gillade henne bättre än jag trott från början. Jag var på väg att säga någonting när Caitlin’s mobil ringde från hennes ficka. Hon drog upp den och pratade i någon minut innan hon vände sig mot mig.
”Vi måste hem, mamma ville ha oss hemma av någon anledning, jag vet inte varför, men det är väl bäst att vi drar.” sa hon medan hon reste sig upp och väntade på mig. Efter en suck reste jag mig upp och vi började gå tillbaka mot huset. Det var inte så långt och vi var ganska snabbt hemma igen. På vägen tillbaka pratade vi om allt möjligt, inget allvarligt och så som innan, men ja, vi pratade, och det kändes ganska skönt. Vi kunde ha en normal konversation, en sådan jag inte haft med någon på hur länge som helst.
”Mamma? Varför ville du ha oss hemma?” ropade Caitlin när hon kom innanför dörren och sparkat av sig skorna. Det lät som om Sandi stod i köket så Caitlin gick dit och jag hängde efter. När jag tänkte efter så trivdes jag ganska bra med henne, och jag drogs oftast till sådana människor.
”Jag skulle vilja att du städar ditt rum, Caitlin.” svarade hon bara utan att slänga så mycket som en blick på oss. Caitlin såg från mig och sen tillbaka till sin mamma.
”Ehm, mamma, jag städade mitt rum igår! Tro mig, det behöver inte städas än!” påpekade hon torrt. Från vad det såg ut som så gillade inte Caitlin att städa, och jag klandrade henne inte, vem gjorde det liksom? Sandi verkade fundera en stund innan hon log lite, det gick nästan att betraktas som självsäkert.
”Jaha, men då kan du väl rensa i din garderob? Det gjorde du då inte igår och det är säkerligen dags nu!” sa hon och återgick till ett av skåpen, det såg ut som om hon bakade bullar eller något liknande. Caitlin började direkt muttra.
”Men mamma, inte nu! Snälla, vi hade faktiskt ganska kul ute, kan jag inte städa någon dag när det regnar eller något?” utbrast hon och ställde sig för att vila på ena höften och la armarna i kors. Sandi suckade och vände sig mot oss.
”Jaja, men gå upp på ditt rum i alla fall. Jag vill att ni är hemma idag!” sa hon bara innan hon schasade ut oss i köket för att visa att diskussionen var avslutad. Caitlin suckade innan hon började trampa uppför trappan. Jag följde roat efter henne och sedan vidare in i hennes rum där hon slängde sig på sängen och såg sur ut. Jag log osäkert mot henne när jag fick hennes uppmärksamhet och då log hon också.
”Hämta din dator vet jag.” sa hon och gick up ur sängen fram till skrivbordet där det stod en vit laptop, som hon drog med sig tillbaka till sängen. Jag tittade skeptiskt på henne innan jag ryckte på axlarna och gick ut ur rummet för att hämta datorn. När jag kom tillbaka la jag mig försiktigt bredvid henne på mage och satte igång den. Det tog inte lång tid innan den var i full gång och msn var uppe. Naturligtvis blev jag genast bombarderad av mina vänner. Jag suckade och svarade så mycket jag kunde, men till slut tröttnade jag och loggade ut. När jag sneglade mot Caitlin’s skärm blev jag förvånad över bakgrundsbilden. Det var en bild på henne, och kunde det vara? Nej, det var omöjligt. Men kanske inte?
”Caitlin? Vem är det mer på bilden?” frågade jag och nickade mot hennes dator. Hon log lite och vände den mer mot mig. Det var verkligen likt, men hur kunde det vara möjligt?
”Är det där? Nej, eller va?” stammade jag fram och hennes leende försvann lite. Hon tittade på bilden och sen på mig.
”Vet du inte vem han är?” frågade hon förvirrat och stirrade på mig.
”Skratta inte, men är inte det där Justin Bieber?” frågade jag försiktigt. Jag hade aldrig berättat för någon att jag gillade att lyssna på honom, det kändes så skämmigt på något sätt eftersom att mina kompisar inte gillade honom särskilt mycket. Caitlin skrattade ändå medan hon nickade. Hon öppnade munnen för att svara något men hon hann inte förrän dörren till hennes rum öppnades. Caitlin suckade innan hon vände sig mot den.
”Christian, vi vill… JUSTIN!” skrek hon och jag hoppade till. Hon flög över mig och mot dörren. När jag tittade efter henne såg det verkligen inte ut som Christian, eller ja, han stod bredvid och såg rätt nöjd ut, men Caitlin kramade någon annan. Jag såg dock inte vem det var, men antagligen hette han Justin eftersom att hon precis skrikit det. Jag reste mig upp ur sängen för att se lite trevlig ut, men när Caitlin och den där killen släppte varandra blev jag helt stel i kroppen. Såg jag i syne, eller var det han?
”Hej, Justin Bieber.” presenterade han sig och log varmt mot mig. Jag svalde lätt innan jag drog ett djupt andetag och gick fram för att ta hans hand.
”Hopkins!” hälsade jag tillbaka och han såg på mig med ett frågande uttryck.
”Hopkins? Heter du Hopkins?” frågade han försiktigt och både Caitlin och Christian började skratta. Han log lite oskyldigt men släppte mig inte med blicken, inte min hand heller för den delen.
”Nej, eller ja, det beror på hur man ser det. Jag heter Aurora Hopkins, men alla säger Hopkins, det är vad jag föredrar dessutom.” svarade jag och släppte hans hand. Han log lite och nickade.
”Så, hur känner du Caitlin och Christian? Jag kan inte minnas att jag sett, eller hört talas om dig förut.” sa han och såg förundrad ut.
”Hänger du här ofta eller? Eftersom att du verkar veta vilka dem hänger med…” frågade jag och stirrade på honom. Han verkade haja till av mina ord men sen log han.
”En kaxig tjej, det är inte helt fel. Ja, jag hänger här ganska ofta eftersom att de här är två av mina bästa kompisar. Caitlin är mitt ex, men nu min bästa vän, och Christian är bara någon jag fick på köpet, utan att egentligen vilja ha. Haha, jag skojade bara, bro.” flinade han mot Christian som hade slagit honom på armen. Han flinade oskyldigt tillbaka innan de vände blickarna mot mig igen.
”Jasså, ja, det här är mina kusiner.” svarade jag bara och ryckte på axlarna. Justin såg ut att ha tappat talförmågan. Han stirrade från mig, till Caitlin, till Christian och sedan tillbaka till mig.
”Kusiner?” frågade han osäkert och vi alla tre nickade.
Jag vet att det tagit hur lång tid som helst innan det här kapitlet kommit upp och det ber jag om ursäkt för, men här har ni det i alla fall :) Vad tyx?
Kapitlet skrivet av Madde ;)
XoXo
Madelene
Kommentarer
Postat av: josefine
Great! meeer
Postat av: Stephanie
AAAAAAAAH! OMG!!!!! Shiit! Jag älskar det! Älskar hela berättelsen hittills! Omg! :D
Postat av: Kajsa
Lika bra som alltid! :D // Kajsa
Postat av: Anonym
meeer!:)
Trackback
