You are the one for me - Kapitel 3
”19.00 om 4 timmar ungefär. Tack för att du gör det här Aurora! Jag vet att det kommer att löna sig, jag kommer att få in massa pengar på det här så när du kommer hem så gör vi något kul och vi kommer hålla telefonkontakt!” Hon log lite osäkert mot mig och jag såg att hon önskade sig ett litet leende tillbaka.
Jag kunde pressa fram ett litet svagt leende och småsprang sedan upp för trapporna och började packa. Om snart 3 ½ timme så skulle jag sitta på planet.
Bild 1: Aurora's outfit! Bild 2: Aurora's skor!
”Vadå? Vad menar du med att du inte kan komma på festen? Du har inte missat en enda fest på tre år, minst, du kan inte bara dra!” utbrast John för tredje gången i telefonen. Jag stod på flygplatsen och väntade på att gaten skulle öppna. Jag hade fått ett helt berg av samtal sen jag berättat för Miranda och Angelica att jag inte kunde komma. John hade tagit det värst, enligt de flesta gillade han mig lite, men det sades så mycket så jag trodde inte ett dugg på det.
”Precis det jag säger, John! Jag måste åka iväg, jag kommer vara borta hela lovet. Det suger! Jag önskar jag kunde stanna, det gör jag verkligen, men nu är det som det är tyvärr! Jag är ledsen! Nu öppnas gaten så jag måste dra nu!” sa jag och suckade. Jag hatade att behöva åka iväg, kanske skulle jag inte gått med på det. Nu kändes det nämligen som en jättedum idé.
”Nej, lägg inte på! Snälla, kan du inte försöka i alla fall?” bad han och jag suckade tyst för mig själv medan jag började gå mot passkontrollen.
”Jag är verkligen ledsen, men det går inte! Jag hör av mig så fort jag kommer fram, jag lär ju ändå inte ha något annat för mig. Hälsa de andra och festa för mig också! Puss hej!” sa jag snabbt och la på. Jag väntade inte ens på svar från honom för en av väktarna stirrade surt på mig. Antagligen hade han en dålig dag, trots att det var fredag. Det var ju i och för sig inte så svårt att tänka sig, han jobbade liksom en fredag, när man skulle vara ute och festa.
Nu satt jag på planet. Mamma hade som tur var beställt plats vid fönstret, något jag alltid haft som krav när jag flög. Det var lite som ett plåster på såren. Jag stoppade in hörlurarna i öronen och började lyssna på Justin Bieber igen, jag hade fått mersmak nu när jag en gång börjat på nytt. Jag tror inte att jag lyssnat på särskilt många låtar innan jag lyckats somna. Jag väcktes dock av att någon petade på mig. Jag hoppade till, ryckte ur hörlurarna och blängde surt på personen som väckt mig, en flygvärdinna. Hon log ursäktande mot mig innan hon pekade mot en blinkande lampa som visade att man skulle sätta på sig säkerhetsbältena då vi skulle landa. Jag himlade med ögonen innan jag knäppte fast livremmen över min smala midja och tittade ut genom fönstret. Jag var verkligen inte att leka med när jag blev väckt, det var bland det värsta som fanns och jag hade något så kallat grovt tonårshumör. Efter en stötig landning började folk ställa sig upp i planet för att ta sig ut, det var som om någon startat en tävling av något slag. Jag suckade irriterat och muttrade för mig själv när jag till slut kom ut i friskluften. Jag hade aldrig gillat lukten i flygplan, så instängt och… äckligt…
”Men gud, Aurora, vad stor du blivit! Det var ju flera år sen vi sågs!” utbrast en blond kvinna på flygplatsen. Jag motstod lusten att häpna över hennes utseende, hur var verkligen lik mamma.
”Kalla mig Hopkins, snälla, det gör alla.” sa jag och försökte låta trevlig. Sandi, mammas syster, nickade lite och log. Det blev en pinsam tystnad mellan oss tills en man avbröt den.
”Så, Hopkins, hur gick resan?” frågade Will, Caitlin och Christians pappa. Jag klistrade på ett leende på läpparna och bönade om att det inte skulle se lika falskt ut som det var.
”Det gick bra, sov större delen som vanligt.” svarade jag kort och han log och nickade han också. Will och Sandi började gå mot utgången medan jag motvilligt följde efter. Än så länge hade det väl inte varit så illa, förutom att Will och Sandi verkade vara såna där rara föräldrar, sådana som visste allt om sina barn, sådana som inte tillät sina barn göra någonting, tråkiga föräldrar helt enkelt. Sen kom kommentaren, eller tja, frågan, som bevisade att mina tankar stämde.
”Ska jag ta din väska?” frågade Will och log glatt. Jag orkade inte ens besvara leendet utan skakade bara på huvudet.
”Nej då, det går bra.” mumlade jag tyst, men tillräckligt högt för att han skulle höra. Det här lovet skulle bli pest och pina för min del.
Skriver av mig, Madelene :) Tala om vad ni tyckte sötnosar :)
Kapitel 4 kanske kommer upp redan ikväll om ni är duktiga att kommentera ;) <3
XoXo Madelene
Kommentarer
Postat av: Anonym
Meeeer
Postat av: josefine
Du är grym!!! Meeeeera!!!
Trackback
