You are the one for me - Kapitel 1
Självsäkert gick jag genom den fullspäckade korridoren, det var fredag eftermiddag, ungefär en timme kvar tills det förlängda lovet skulle träda i kraft. Egentligen var lovet bara en vecka, men efter att så mycket förstöring i skolan hade förekommit de senaste månaderna så skulle eleverna få en extra vecka. Lärarna syftade på att när vi kom tillbaka igen så skulle skolan se ut som ett nytt ställe. Yeah right, var det enda som flög igenom huvudet. Det skulle gå högst en dag, sen skulle skolan vara lite nedklottrad som innan, stolar förstörda och det skulle sitta tuggummin under varenda bänk.
”Härligt Hopkins! Fan vad nice med en extra vecka lov! Det har vi dig att tacka för!” ropade en av killarna i klassen efter mig. Jag klistrade på mitt leende och nickade instämmande mot honom. Det var egentligen inte helt och hållet min ära, men ja, jag kunde ju inte direkt säga att jag var oskyldig till klottret. Däremot förstörde jag ingenting. Hur mycket jag än nekade det, var det ingen som trodde mig, och jag förstod dem väl. Jag var ju inte precis vilken tjej som helst i skolan. Jag var Aurora Hopkins, det sa det mesta.
”Aye, Hopkins? Hänger du med på festen ikväll eller?” frågade John, en annan kille i klassen, då han slöt upp vid min sida. Jag log självsäkert mot honom, fest var något jag inte tackade nej till, någonsin!
”Självklart! Det behöver du inte ens fråga! Jag är redan inskriven!” svarade jag och log brett mot honom. Han nickade innan han stannade till vid ett par tjejer i parallellklassen. Jag kunde inte undgå att undra var Angelica och Miranda hade tagit vägen, det var inte likt dem att försvinna bara sådär. De hade stuckit direkt efter lektionen utan att säga något, det var dem jag gick och letade efter.
”Hopkins! Hörru bruden, chilla en stund va!” hörde jag en röst bakom mig och mitt ansikte sprack upp i ett leende. Jag kände igen den där rösten, jag skulle kunna känna igen den på flera kilometers avstånd.
”Var fan försvann ni Mirri? Jag har fan letat överallt efter er!” ropade jag tillbaka när jag vände mig om och fick se Miranda och Angelica komma springande mot mig. De skulle precis säga något då min mobil ringde. Jag höll upp ett finger mot dem och drog snabbt upp den för att svara.
”Hallå?” svarade jag som vanligt och väntade på svar från den som nu hade ringt. Jag hade en vana att aldrig tittade på displayen.
”Aurora, det är mamma. Vi måste prata. Jag föreslår att du kommer hem direkt.” hörde jag mammas röst i telefonen och jag suckade djupt. Hon skulle alltid ringa och avbryta saker.
”Mamma, jag slutar inte än och jag ska på fest ikväll! Vi får prata imorgon eller något!” svarade jag irriterat och trummade med klacken i golvet. Jag hörde hur mamma suckade i andra änden, det skulle alltså bli diskussion.
”Ledsen att förstöra dina planer, men det går inte! Kom hem nu för du vill inte höra det här på telefon!” svarade hon bara trött. Det lät som om något allvarligt hänt och jag kände hur en kall kår smög sig upp över ryggen. Vad hade pappa gjort nu?
”Säg det!” sa jag kort medan jag gick iväg mot toaletterna. Mamma suckade bara och började protestera lite smått.
”Nej mamma, lägg av! Tala om vad det är!” utbrast jag strängt och då hördes det att mamma gav med sig. Jag kände min mamma så väl att jag inte ens behövde se henne för att veta något.
”Du ska åka till Atlanta över det här lovet till dina kusiner.” svarade hon motvilligt och jag kände hur hela min värld rasade. Vad menade hon med det? Jag hade bara ett kusinpar i Atlanta, det var Caitlin och Christian Beadles. Jag hade inte träffat dem sen jag var liten, och därmed rätta. Vi var alldeles för olika och kom inte alls överrens. Det var mammas lillasyster som var mamma åt Caitlin och Christian. De kom inte heller överrens, mamma pratade knappt om sin syster.
”Säg inte att du menar Beadles?” suckade jag men jag visste redan det outtalade svaret. Jag skulle tillbringa mitt lov tillsammans med mina två bortglömda kusiner som var tråkigare än att kolla på asfalt. Hur skulle jag överleva?
Skrivet av mig, Madelene, från biebercash :)
Det här är då första delen ur vår nystartade novell om Aurora Hopkins :)
Det är ju inte bara jag som skriver utan Nelly också. Ni känner igen henne från den raderade bloggen http://justinbieber.blogg.se men nu finns hon ju även på http://thebieberstorys.blogg.se/
En otroligt duktig tjej måste jag säga! Nu har jag även äran att få skriva med henne på den här novellen :)
Kommentera vad ni tyckte! :) Längtar efter att få höra era åsikter!
Puss på er!
XoXo Madelene
”Härligt Hopkins! Fan vad nice med en extra vecka lov! Det har vi dig att tacka för!” ropade en av killarna i klassen efter mig. Jag klistrade på mitt leende och nickade instämmande mot honom. Det var egentligen inte helt och hållet min ära, men ja, jag kunde ju inte direkt säga att jag var oskyldig till klottret. Däremot förstörde jag ingenting. Hur mycket jag än nekade det, var det ingen som trodde mig, och jag förstod dem väl. Jag var ju inte precis vilken tjej som helst i skolan. Jag var Aurora Hopkins, det sa det mesta.
”Aye, Hopkins? Hänger du med på festen ikväll eller?” frågade John, en annan kille i klassen, då han slöt upp vid min sida. Jag log självsäkert mot honom, fest var något jag inte tackade nej till, någonsin!
”Självklart! Det behöver du inte ens fråga! Jag är redan inskriven!” svarade jag och log brett mot honom. Han nickade innan han stannade till vid ett par tjejer i parallellklassen. Jag kunde inte undgå att undra var Angelica och Miranda hade tagit vägen, det var inte likt dem att försvinna bara sådär. De hade stuckit direkt efter lektionen utan att säga något, det var dem jag gick och letade efter.
”Hopkins! Hörru bruden, chilla en stund va!” hörde jag en röst bakom mig och mitt ansikte sprack upp i ett leende. Jag kände igen den där rösten, jag skulle kunna känna igen den på flera kilometers avstånd.
”Var fan försvann ni Mirri? Jag har fan letat överallt efter er!” ropade jag tillbaka när jag vände mig om och fick se Miranda och Angelica komma springande mot mig. De skulle precis säga något då min mobil ringde. Jag höll upp ett finger mot dem och drog snabbt upp den för att svara.
”Hallå?” svarade jag som vanligt och väntade på svar från den som nu hade ringt. Jag hade en vana att aldrig tittade på displayen.
”Aurora, det är mamma. Vi måste prata. Jag föreslår att du kommer hem direkt.” hörde jag mammas röst i telefonen och jag suckade djupt. Hon skulle alltid ringa och avbryta saker.
”Mamma, jag slutar inte än och jag ska på fest ikväll! Vi får prata imorgon eller något!” svarade jag irriterat och trummade med klacken i golvet. Jag hörde hur mamma suckade i andra änden, det skulle alltså bli diskussion.
”Ledsen att förstöra dina planer, men det går inte! Kom hem nu för du vill inte höra det här på telefon!” svarade hon bara trött. Det lät som om något allvarligt hänt och jag kände hur en kall kår smög sig upp över ryggen. Vad hade pappa gjort nu?
”Säg det!” sa jag kort medan jag gick iväg mot toaletterna. Mamma suckade bara och började protestera lite smått.
”Nej mamma, lägg av! Tala om vad det är!” utbrast jag strängt och då hördes det att mamma gav med sig. Jag kände min mamma så väl att jag inte ens behövde se henne för att veta något.
”Du ska åka till Atlanta över det här lovet till dina kusiner.” svarade hon motvilligt och jag kände hur hela min värld rasade. Vad menade hon med det? Jag hade bara ett kusinpar i Atlanta, det var Caitlin och Christian Beadles. Jag hade inte träffat dem sen jag var liten, och därmed rätta. Vi var alldeles för olika och kom inte alls överrens. Det var mammas lillasyster som var mamma åt Caitlin och Christian. De kom inte heller överrens, mamma pratade knappt om sin syster.
”Säg inte att du menar Beadles?” suckade jag men jag visste redan det outtalade svaret. Jag skulle tillbringa mitt lov tillsammans med mina två bortglömda kusiner som var tråkigare än att kolla på asfalt. Hur skulle jag överleva?
Skrivet av mig, Madelene, från biebercash :)
Det här är då första delen ur vår nystartade novell om Aurora Hopkins :)
Det är ju inte bara jag som skriver utan Nelly också. Ni känner igen henne från den raderade bloggen http://justinbieber.blogg.se men nu finns hon ju även på http://thebieberstorys.blogg.se/
En otroligt duktig tjej måste jag säga! Nu har jag även äran att få skriva med henne på den här novellen :)
Kommentera vad ni tyckte! :) Längtar efter att få höra era åsikter!
Puss på er!
XoXo Madelene
Kommentarer
Postat av: emma <33
meer<333
Postat av: Stephanie
Postat av: Stephanie
Sorry, för den dära saken däruppe (a)
ASBRA! :D <3
Postat av: Anonym
när kommer nästa del ut?:)!
Trackback
